Jag träffade en ungdomsvän i söndags. Nybliven pensionär, men han skulle börja jobba som i morgon. Jag har klättrat på väggarna sa, sedan jag slutade mitt ordinarie jobb. Jag kan inte bara gå hemma.

Vi hade sedan ett litet samtal om vad viktigt det är för oss människor att behövas. Att vi har meningsfulla uppgifter att utföra, att gå till, eller hur vi vill uttrycka oss. I kyrkan talar vi om det som vår kallelse i livet. En kallelse i livet har vi alla, därför att vi alla har uppgifter som är olika i olika livssituationer. En period är vi unga och ska skaffa oss kunskap, förbereda oss för kallelsen. En period i livet ska vi föda barn och fostra barn, samtidigt ska vi ha yrkesarbete av olika slag.

Ofta handlar det om att andras behov är viktiga för min kallelse. Och det är mycket kristligt. När samhället behöver lärare då kallar Gud männniskor till lärare. När samhället behöver någon som sitter i kassan på ICA eller konsum, då kallar Gud. När brotten ökar, då kallar Gud poliser. När barnbarnen har behov av andra vuxna, då kallar Gud oss att ställa upp för våra barnbarn.

När pensionen kommer då finns det nya människor som behöver oss och som vi behöver för att fortfarande se att vi behövs. Detta är vår kallelse, allas vår kallelse. Och detta betyder att vi alla har kallelser från Gud att gå in i.

Kyrkans kallelse

Kyrkan har också en kallelse. Det är Guds kallelse till oss att sprida budskapet om Jesus Kristus för att människor ska komma till tro och en kristen gemenskap ska upprättas. För att utföra den uppgiften så kallar kyrkan människor till olika uppgifter, till olika yrken som behövs för att den kallelsen som är kyrkan ska kunna utföras.

Vi har, för att kunna utföra vår huvuduppgift, vaktmästare, ekonomer, pedagoger, musiker och alla de möjliga yrkena. Idag ska vi viga två diakoner och två präster. Ibland frågar vi oss om deras kallelse är annorlunda än den kallelse vi alla har. Vi viger dem, vi ber särskilt för dem, men egentligen är strukturen på diakonens, prästens och biskopens uppgift den samma. Det är våra medmänniskors situation som är centrum och där är där vi ska gå in med den kompetens vi har, och med det uppdrag som vi fått.

Kyrkan är sänd av Kristus,  diakoner och präster och alla döpta är sända av Kristus, sända till våra medmännsikor för att möta deras behov.

Episteltexten idag

handlar om kampen mot det onda. Det är en viktigt kamp och i den kampen får vi gå in med den förmåga och den utrustning vi har. Det är en del av den livskallelse vi alla har, att kämpa mot det onda.

Ofta drabbar ondskan den enskilde. Jag blir sjuk, utan jobb, utbränd. Här kommer oerhört ofta kyrkans diakoni och diakonen in för att stötta och hjälpa i kampen mot ondskan i den enskildes liv.

Ibland kan vi konstatera att den ondska vi ser beror på ett systemfel i samhället. Då talar vi om kampen mot ondskan som en profetisk eller politisk diakoni. Då skriver vi debattartiklar, då predikar vi från predikstolarna och håller föredrag, då vill vi vara med och ändra.

Ibland klarar vi inte av att driva ändringar när katastroferna kommer i en människas eller hela mänskligheten. Då får vi förklara, förstå hur ondska och kristen tro fungerar. Tolka och förstå lidande.

Att Kristus segrar över det onda genom att gå in i lidandet. Och att vi får gå i hans fotspår, och ibland bära lidandet och det svåra, men hela tiden veta och förstå att med oss i det svåra, med oss t o m i döden är Kristus själv.

En central uppgift som vi alla är kallade till: att kämpa mot det onda.

Evangeliet idag

handlar om den förlorade sonen. Det är en människa som har gått hemifrån och nu längtar hem och söker sig hem.

Naturligtvis är det en symbolisk text som handlar om oss. Att vi är människor som alla hör ihop med Gud, men saknar något av kontakt och därför söker vi oss hem till Gud.

Och vår text idag är tydlig, att när vi söker oss hem till Gud, så står Gud med en öppen famn och tar emot oss.

Att vara sökare är en stor sak idag. Att hjälpa människor att möta Gud det är en stor kallelse för oss alla. Prästen och diakonen möter den situationen i själavården. Både får tala om det, prästen i alla olika gudstjänster, diakonen i andakter av olika slag. Också här möter vi våra medmänniskors behov i den kallelse som är vår. Att hjälpa människor till en tydlig relation med Gud.

Här måste vi nu alla tänka igenom vår egen längtan, vårt eget sökande efter djup och mening i våra liv. Och när vi tänker på vad vi önskar, då står Gud där som den gode fadern eller gode modern om vi vill och tar emot oss. Idag blir det tydligt när vi dukar nattvardens bord.

För i brödet och vinet är Gud närvarande, är Kristus närvarande, och när jag tar emot brödet och vinet då är jag hemma hos Gud och Gud är hemma hos mig. Jag och Gud hör ihop.

Vi predikar inte oss själv

Nu vänder jag mig till er som ska vigas till diakoner och präster.

Uppdraget som ni nu går in i kommer från Kristus. Det var Gud Fadern som sände Kristus till oss. Och som Fadern har sänt Kristus så sänder Kristus er.

Inte för att ni ska vara centrum, inte för att upphöja er, utan för att ni ska möta er medmänniskors behov. De är stora. Texterna idag har betonat kampen mot ondskan och öppenhet för Gud

När ni nu vigs enligt vår gamla tradition med handpåläggning och bön så finns det en bön om att Guds gode och helige Ande ska komma till er och ta er i bruk som diakon respektive präst i Kristi kyrka.

Det betyder att Guds ande finns hos er och ska stödja er och leda er i ert arbete som diakoner och präster.

Vi brukar kalla vigningstjänsten för försoningens ämbete, och i er löften så heter det att ni ska leva som vittne om försoningen. Det är stora och fina ord som betyder att vigningstjänsten är en  kämpande tjänst. På samma sätt som Kristus gick i närkamp med det onda för att vi människor skulle hitta hem till Gud, så är er uppgift densamma i Kristi fotspår.

Men ni går inte ensamma. Guds Ande, Kristus själv är med er. Amen.