Jag kan sitta och fundera över hur det kändes att födas. En erfarenhet jag har är ju min egen födelse, men minnet av det finns inte vid ytan, utan är ganska långt borta. Det är trots allt lite svårt att föreställa sig det. Att på något sätt gå från mörker till ljus.

När jag ser och möter släktingar och vänner som ska föda barn känns det stort på många sätt. Det är roligt att se hur stolta de är och så uppfyllda av det ansvar som är och kanske ännu mer ska bli deras.

Undrar hur Maria och Josef kände sig?

Ibland har jag också undrat över hur det skulle vara att vara flykting. Att inte ha vare sig ett hem eller ett land som man är välkommen till på ett tryggt sätt. Jag har suttit och pratat med flyktingfamiljer många gånger. De har kommit från Afganhistan, från Irak, från gamla Sovjet, från Sudan eller Eritrea. Med lite variationer är det samma berättelse om otrygghet, om förföljelse, om svårigheter att få försörjning, om rädsla för att det ska hända barnen något.

De har alla gjort svåra överväganden, tagit modiga och handlingskraftiga beslut och väntar på att få uppehållstillstånd.

Undrar hur Maria och Josef kände sig när de fick ta barnet och fly från en otrygg tillvaro till säkerheten i Egypten?

Ibland har jag undrat hur Gud tänkte. Inte för att jag kan utforska Guds djup, men ändå. Att avstå från det gudomliga, att födas som människa i ett stall. Att gå igenom ett helt vanligt mänskligt liv med allt vad våra liv innebär, till och med det svåraste att gå genom döden.

Undrar hur Gud tänkte när han blev människa?

Det klart att allt det här påverkar mig i mitt liv. Gud har levt mitt liv, han finns med i alla de livssituationer som är mina. Gud är en delande Gud som delar allt som är mitt. Både det goda och det svåra.

Guds födelse påverkar mig.

+Tony Guldbrandzén, Biskop i Härnösands stift