Måste jag tänka om

När jag fick den nya boken om isagogik och exegetik ”Jesus och de första kristna” i min hand började läsa med stort intresse och engagemang. Jag minns med glädje ”En bok om Nya testamentet” som jag en gång tenterade på och tyckte mycket om. Många av tankarna och teologin i den har levt i mig och har haft stor betydelse för mitt sätt att tänka teologiskt och mitt sätt att predika. Jag tror jag delar det med många i min generation. Och plötsligt kände jag i läsningen av ”Jesus och de första kristna” att någonting som inte stämmer av det jag kan och det jag har arbetat med. Isagogiken och exegetiken har gått nya vägar och jag har inte riktigt följt med.

Att läsa och tolka

Det första som slog mig är två citat ur boken: ”Hur man läser beror på vem man är och vad man vill med sin läsning."

"Samma text kan betyda olika saker beroende på vem som läser."

Den grunden jag hade med mig var att jag skulle förstå texten utifrån vad författarna kan ha menat. Det gällde hitta grunden, och sedan i Fridrichsens anda göra en realistisk bibelutläggning.

Men författarna till vår bok ger ett exempel på vad de menar. Matteus vill tolka sin tro på Jesus inom ramen för den judiska tron. Det finns ingen motsättning mellan judendom och kristendom. Tron på Jesus är endast en utveckling ur den judiska tron. Men senare har samma Matteus använts av icke-judar. I deras tolkning blev läsningen en kritik mot judendomen. Det är en kritik som fått allvarliga konsekvenser i bl a korstågen. Läsarens uppfattning har alltså ge olika tolkningar till samma textmassa.

Och jag har börjat fundera över min läshorisont. Fast egentligen har jag inte velat det. Jag har försökt under många år i mitt tidigare prästliv att så objektivts om möjligt förstå bibelns utsagor. I första hand analyserat vad som låg bakom texterna, hur det var på den tiden. Fridrichsens realistiska bibelutläggning har betytt mycket för mig, inte minst boken ”Fyrahanda sädesåker” som gett material till många predikningar under tidigare år.

Min vilken är då min läshorisont? Min bakgrund i EFS betyder en hel del. Rättfärdiggörelsen genom tron i Luthers vokabulär förstärkt med CO Rosenius utläggningar har varit stark. Under några år omformulerade jag den med nya ord. Rättfärdiggörelsen blev att stå rätt i förhållande till Gud. Det gör du genom det som Kristus har gjort för dig genom sin död på korset och genom att du fått del i det tack vare ditt dop. Och jag har satt upp mitt dopminne på väggen i förvissningen att den Gud som döpt mig aldrig kommer att överge mig. För hans skull är jag rättfärdig genom tron.

Hur rätt är min förståelse i förhållande till alla andras förståelse? Jag träffade när jag var kyrkoherde i Farsta en gång biskop Hubertus Brandenburg, den förre katolske biskopen i Sverige. Han sa att vi lutheraner var alldeles för upptagna av rättfärdiggörelsen genom tron allena. Så upptagna att vi missade en del av kristendomens innersta kärna. Det var en tankeställare som jag bär med mig i livet.

Kanske är det så att inkarnationen har blivit ett centrum. Gud har blivit människa i Jesus Kristus och han delar mitt liv och mitt sammanhang i alla dagar. Har det mer blivit ett centrum än Jesu död för min skull?

Urvalskriterier för texterna

En av de frågeställningar som vi brottades med under våra studier handlade om hur mycket vi kunde lita på att de heliga skrifterna var rätt. Att kanon var tillförlitlig. Vi minns naturligtvis Luthers ord om Jakobs brev som en epistel av strå och halm.

Den frågeställningen har blivit aktuell på nytt runt milleniumskiftet när Evangelium enligt Maria Magdalena kom i ropet liksom andra evangelier. Det blev aktuellt inte minst genom Da Vinci-koden. Jag har kunnat min kanonhistoria något så när. Skrifterna som kom med i NT skulle vara apostoliska i den meningen att de gick tillbaka på en apostel. De skulle läsas i de flesta församlingarna och de skulle innehålla rätt lära. Det här har jag predikat i anslutning till och hållit föredrag om i förlitan på mina dåvarande kunskaper. Men kanske detta inte håller helt och fullt längre, utan kanske bara till en del. Det finns andra tolkningskriterier.

Den fråga som dyker upp i materialet framför oss är hur kontexten var i den församling som texten skrevs i. Vilket teologiskt samtal fördes runt Johannes när han skrev Johannesevangeliet?

Och när Johannes sedan lästes i en annan församling. Vilken kontext fanns där, hur resonerade de och vad i Johannesevangeliet berörde dem fastnad vid deras läsning? Stack ut som vi säger när vi läser bibeln Lectio divina.

Och frågan för oss idag. Betyder det sammanhang jag står i idag att jag tolkar texterna annorlunda än om jag hade stått i ett annat sammanhang.

När Pingst i Knutby läser texterna, blir de då med automatik en annan tolkning än den som sker i min barndoms bönhus hemma i Kristinehamn och ytterligare en annan dimension i Domkyrkan i Härnösands domkyrkoförsamling. Blir det en fjärde när jag sitter på min kammare och försöker förstå texterna efter resor utöver hela stiftet och i samtal med vår kyrka på nationell nivå i biskopsmötet, i kyrkomötet och med andra medarbetare nationellt.

Och vem av oss har tolkningsföreträde. Kanske ingen, men kanske konstaterar att vi måste fortsätta samtalet mellan oss alla som tolkar bibeltexten. För det är i samtalet, i kontexten där vi läser det, som vår förståelse av textens mening och innehåll skapas. Det är därför det är viktigt att vi som präster träffas och lyssnar till föreläsningar och samtalar om teologi. För det är på det viset vi hittar en gemensam tolkningsram som kan hjälpa oss att ha en någorlunda gemensam teologi.

Mina val

Från det här vill jag reflektera lite över de val jag själv gör i min bibelläsning och i min förståelse av tron. Men först en fundering över hur trons innehåll utformas. Startar vi med att reflektera över bibeltexterna och därefter ber vi och firar gudstjänst? Eller är det tvärtom, grunden är att vi ber och firar gudstjänst och i den gemenskapen skapas det trosinnehåll, den teologi och den tolkning som blir vår? Eller utvecklar de två sätten att tänka varandra?

Om vi finns i en församling som i första hand sjunger de nya lovsångerna, med vi upphöjer dig Jesus och andra, vad blir det för teologi som behärskar oss då. Det kanske inte är så vanligt i vår kyrka, men det förkommer.

Men hos oss händer det ofta att vi numera i första hand sjunger Taizésånger och Iona-sånger och väljer psalmer ur tillägget, vad ur texterna blir då betonat. Hur påverkar det vår teologi?

Om vi å andra sidan i första hand väljer klassiska koraler, Lutherpsalmer, Wallinpsalmer – vad betyder det? Om vi i beredelseorden formar dem som ett klassiskt skriftetal som leder fram till en ordentlig syndabekännelse, vad betyder det i jämförelse med att vi låter beredelse tolka bönen om förlåtelse som en överlåtelsebön. Vad påverkar våra val – att jag sitter ensam på kammaren och förbereder mig, eller att jag sitter i en gudstjänstgrupp som tillsammans samtalar.

Min bild av Gud, av Fadern av Jesus och den Helige Ande har de senaste årtiondena präglats av att jag levt i ett sammanhang där andlig vägledning i en ignatsiansk tradition har fått fokus. Det har betytt att Gudsnärvaro i vardagslivet, och att överlämna livet som det är i Guds händer har stått i fokus.

Jag har fått omvärdera mina tankar om Ignatius av Loyola och människor som tänker som han har fått stor betydelse. Dag Hammarskjölds Vägmärken har fått en kraft som jag inte upptäckta på 60-talet när jag läste dem första gången. När jag sjunger och själv får välja sånger så handlar det rätt mycket om Taizé och Iona och ofta nya psalmer, både ur den vanliga psalmboken och Ur psalmer på 2000-talet, därför att texterna berör mig.

Gud har blivit en nära Gud, mitt i sin helighet, en kärleksfull och god Gud. När jag läser evangelierna lägger jag märke till Jesu attityd mot dem som står vid sidan av det etablerade samhället, än vad jag fastnar vid hans skarpa ord. Jesu attityd mot människor har alltmer och mer blivit det centrum som jag väljer att tolka andra texter utifrån. Och detta blir mitt val, min tolkning och förståelse.

Men jag vågar inte riktigt säga att detta är den rätta vägen, den enda vägen som en utgångspunkt för hur kyrkan ska förstå texter och sig själv, men jag tror att vår kyrka ska gå i den riktningen.

Mångfald och enhet

Ett kapitel som jag lärt mig mycket nytt i är det som handlar om mångfald och enhet. Muhammed och Islam skapade en skrift, en lära och en organisation. På flera sätt blev det enhetligt även om det också finns splittringar.

Jesus gjorde inte det. Han skrev ingenting själv, förutom det han skrev i sanden, och det vet vi inget om.

Han levde, han talade, han handlade. Och hans ord och hans handlande blev föremål för människors förståelse och tolkningar. Efterhand kom det texter som var just tolkningar av hans liv, av hans ord och handlingar. Det var i första hand de som följde honom som lärjungar som tolkade hans liv. Men naturligtvis också Paulus som fick en egen Jesusuppenbarelse.

En av tolkningar var att Jesus inte avfärdade sin egen tro, judendomen, utan tog den i anspråk, vidareutvecklade den, eller t o m fullbordade den. De första kristna hade tillgång till dessa texter och till de ibland lite olika tolkningarna och därifrån utvecklades snart olika grupperingar. Det var dels de judekristna och hednakristna, dels de som höll sig till Paulus och de som var med på Andreas sida.

Vi har tillgång till en kanske större helhet än de första församlingarna hade, men vi tolkar och förstår texterna ur den kontext som vi lever i. Och ibland ställer vi frågan hur vi ska hitta en enhetens drivkraft – eller behöver vi inte det.

I den första kyrkan växte en enhet fram genom tre saker har jag fått lära mig i boken. Det handlade om ett omfattande utbyte mellan de kristna, mellan biskopar, präster och troende. Konferenser, gemensamma samlingar var viktiga. Och det är en del av den enhet vi behöver skapa idag.

När konflikter runt läran uppstod tog man allvarligt på den. Det fanns hos trons folk ett egenintresse i att nå enhet. I den processen blev de kristna beroende av varandra. Och ur detta utvecklades de gemensamma texterna som idag är bl a trosbekännelser.

Dessutom levde de kristna i en ständig debatt, eller ska vi säga samtal, dialog med varandra, med tidens filosofi och med den judiska tron, likaväl som med den tro som var förhärskande i olika delar av det stora romerska riket. 

Jag tror att här är något viktigt. Den teologiska dialogen inom vår Svenska kyrka, mellan kyrkor och samfund som finns i vårt land, mellan olika teologer och på ett internationellt plan mellan de olika kyrkofamiljerna är viktiga. För egen del har vårt samtal här i stiftet om teologiska frågor betytt mycket för mig liksom jag upplevt dialogen med Missionskyrkan oerhört viktig liksom jag upplever dialogen med Baptistsamfundet som berikande idag.

Men här ska också finnas en dialog mellan religionerna som ännu är i sin linda i vårt land och speciellt i vårt stift. Det blir en viktig uppgift för oss att lyssna till muslimernas tro, och få förklara vår egen för att förstå och komma vidare. Liksom dialogen med tidens filosofer och med Humanisterna är väsentlig.

Enheten i Kristus sitter inte i att vi har samma åsikter om organisation, inte ens när det gäller teologi, filosofi eller etik. Utan enheten finns i att vi kan be, sjunga lovsång och fira mässa tillsammans.

Det är i gudstjänsten och i samtalet som vår teologi, vår tolkning av texterna kommer att finslipas och skapa förståelse för varandra.

Vad är min tolkningsuppgift som präst i Svenska kyrkan

Jag har som uppgift att förstå mitt eget liv som människa och mina egna livsvillkor. Jag behöver också förstå mina medmänniskors liv och livsvillkor. Och att de villkoren är olika för mig och mina medmänniskor. Det här handlar om en omvärldsanalys, med människosynsanalys, som går ganska mycket på djupet. Vad är det som är gott och fint i mitt och mina medmänniskors liv, vad är gott i mitt liv. Vad är det som är svårt och gör ont hos mig själv och hos mina medmänniskor. Vad är det som rör sig i livet.

Hur har den unga människa det som ser som livsmening och livsuppgift att bli en kändis. För den saken skull kan hon eller han ställa upp på vad som helst. De ungdomarna möter jag i konfirmationen, när jag har kontakt med idrottsföreningen, när jag går in på de stora sajterna på nätet. Och när jag sedan förstår deras livssituation, hur tolkar jag in evangeliet om Jesus Kristus i den situationen. Vilket hopp har den som inte blir kändis, vilket hopp kan jag förmedla till den som kanske blir lokalkändis i byn, genom att totalt göra bort sig.

I dopet möter jag den ensamstående mamman, som inte får pengar från socialen för att laga sina tänder, som tvingas flytta för hon har för dyr lägenhet. Vad har kvinnan som rörde vid Jesu mantel att säga henne?

Så här skulle jag kunna fortsätta, men här är en del av vår tolkningsuppgift. Att sätta oss in i vilka människor som kommer på dopet, på begravningen, på vigseln, i konfirmationen, och i den vanliga gudstjänsten. Och där ska vi kunna förstå evangeliet så att det berör de människor vi har framför oss.

Och det jag ska förmedla från bibelns ord, det är hopp och tillit i Jesus Kristus. För att hjälpa dem till tro på Kristus, så att en kristen gemenskap skapas och skapelsen återupprättas.

Det handlar om att tolka liv och text och hur texten påverkar mitt liv och mina medmänniskors liv till en helhet som gör att jag och Gud, Fadern, Herren Kristus och den helige Ande hör ihop. Den tolkningen ska fördjupa min gudsbild, påverka min kristologi, bredda min människosyn och göra det viktigt för mig att se vad som är en god etik i det samhälle vi lever idag.

Det här säger oss inte att det enbart är min tolkning som är den rätta. Utan olika tolkningar kan få finnas och ska brottas med varandra. Och jag tror att den brottningen kanske sker på flera plan.

Tolkningens plats

Det går att beskriva tolkningens plats på flera olika sätt. Och jag tror att platserna måste komplettera varandra. Kanske den första platsen är i mitt eget liv. Och där sker min tolkning på två sätt. Dels i mitt exegetiska studium av texterna, där jag använder alla de hjälpmedel som jag fått i min utbildning, likaväl som jag försöker hålla min utbildning vid liv, vid t ex en studiedag som den här, och via att följa med i den teologiska litteraturen.

Dels i mitt liv så att min egen vardag, mitt liv får speglas i texterna. För min del handlar det om att jag fått lära mig den andliga vägledningen. Där jag i Lectio divina, som jag kan göra i grupp, men också för mig själv. Där jag berättar min dag inför Gud och kanske och urskilja hur han är med och kommer till mig. Och inför min predikan är det mycket viktigt att texten går genom mig själv. Det blir min första tolkningsplats i mitt eget liv, i mitt eget arbete med texten.

Min andra tolkningsplats är i trosgemenskapens mitt. Det handlar om när vi har bibelsamtal, när vi har bibelföredrag, när vi firar gudstjänst, sjunger psalmer och ber tillsammans. I församlingens sånger, i predikan, i bönerna där utformas vår tro, där stärks den, där växer den och där förstår jag alltmer på vilket sätt Skriften talar till mig. Jag tror att vi för tolkningens skull ska utvidga vårt bibelsamtal om det är möjligt.

Den tredje tolkningsplatsen blir i samhällets mitt. Där ska de bibliska texterna möta andra texter och uttalande från vår tid och från filosofer och andra religioner.

I boken vi har som en viss utgångspunkt finns en analog tolkning av Bergepredikans saligprisningar med Svenska freds handlingsprogram för att förstå freden. Och det ger utvidgningar så att vi kan förstå fred hos Jesus och i Bergspredikan på ett delvis annorlunda sätt samtidigt som vi kan förstå fredstankar i dag och i vårt eget liv.

Det här betyder att vi kan läsa texter om barnen hos Rädda barnen, hos FNs barnkonvention, hos vad EU säger om barnen, vad vår Kyrkoordning säger om barnen, vad som står i sociallagen och så se vad Bibelns texter säger om barn. Alla dessa texter är ju tillgängliga via nätet och kommer att fördjupa vår tanke och vår förståelse av Jesus och barnen och barnens situation i vår tid.

På samma sätt skulle vi kunna jobba med människosynen. Här skulle vi kunna förutom att ta de mänskliga rättigheterna från FN, men också den människosyn som återspeglas i te x idrottsrörelsens stadgar och regler, i sociallagen, i sjukvårdens bestämmelser.

Jag ska till Östersund om någon vecka och predika ett par gånger i samband med VM i skidskytte. En given uppgift blir för mig att gå in på hemsidor om idrott, i synnerhet om skidskytte och kolla deras värderingar, för att låta bibelns texter gå i dialog med dem.

De äldres plats i Bibeln och samhället skulle kunna jämföras med PROs och SPFs stadgar och vad lagar om vård och omsorg säger.

Jag tror också det finns utrymma att i dialog med muslimer och judar och andra religioner fördjupa vår egen förståelse och våra egna tankar.

Jag kan i vår teologi se och ana att inkarnationen, att Jesus lever med oss i våra liv har fått en ökad betydelse. Jag tycker det är bra, för jag tror att det talar till vår tids människor och hjälper oss i hur vi ska ge tron vidare.

Men jag skulle vilja hitta en ny dialog med människor skuld och lära mig att tala försoning, på ett sådant sätt och i en sådan tolkning att också försoningen finge en rik plats i vår kyrka och dess sammanhang. Ibland tror jag att vi behöver det, inte minst för oss själva, att kunna leva i försoning med varandra och våra olikheter.

Att tolka är vår uppgift, att ge hopp och tillit i Jesus Kristus. Han som är centrum och grunden för vår tolkning.

Tack för att ni lyssnande.