Vi har inom Härnösands stift drabbats av kyrkstölder under många år. Det har känts tråkigt med alla medeltida skulpturer som har försvunnit. Nu har en del av dem hittats. De gamla skulpturerna har haft stor betydelse för människors tro och liv under århundrade. Vi gläds verkligen åt att de är på väg tillbaka och vi är tacksamma för polisens utredningsarbete som gett så gott resultat. Men det finns bekymmer.
Våra pastorat och församlingar har betalt dyra försäkringspremier för de försvunna skulpturerna. Försäkringsbolagen har betalat ut ersättning för skadorna. Pengarna som pastoraten fått har använts. En del har gått till att göra vackra kopior av de ursprungliga skulpturerna, andra har använt pengarna till bra alarm för att skydda kyrkorna i framtiden.
Detta betyder att det är försäkringsbolaget som är den formella ägaren till de återvändande skulpturerna och församlingarna måste komma överens med bolagen på vilka villkor skulpturerna ska kunna komma tillbaka.
Det finns också en lag som säger att gamla skulpturer och andra inventarier inte får lämna kyrkorummet utan tillstånd från Länsstyrelsens antikvariemyndighet. Hur tillämplig lagen är när skulpturerna är stulna kan man diskutera.
Nu blir det förhandlingar mellan varje pastorat och försäkringsbolagen om hur skulpturerna ska kunna komma tillbaka. Från Stiftskansliet är vi beredda att hjälpa till med de förhandlingarna. Vi har juridisk, antikvarisk och ekonomisk expertis som kan stå till förfogande utan kostnad för pastoratet. Själv tycker jag också att Länsstyrelsens antikvariemyndighet ska vara med på ett hörn. Riksantikvarieämbetet ska kanske till och med vara med. Den här situationen är aldrig tidigare prövad. Vilken lag ska väga tyngst? Den som säger att det är försäkringsbolagens egendom, eller den som säger att man inte får flytta saker ur kyrkorummet?
Jag har fått två frågor av journalisterna i den här frågan. Hjälper stiftet till med pengar och kan jag tänka mig reklam i kyrkorna?
Ingen av frågorna går att svara på i förväg. Vi måste veta vad som händer och ekonomisk hjälp i den här frågan måste vägas mot ekonomisk hjälp i andra utvecklingsfrågor.
Ett kapell som inte ingår i ett pastorat har gått med på enkel reklam i Vapenhuset. Det är lite ledsna på mig för att jag enligt SVT Mittnytt har sagt att jag inte kan tänka mig reklam. ”Där går gränsen” skulle jag enligt Mittnytt ha sagt. Det uttalande var oerhört vinklat av Mittnytt. Så vinklat att jag inte alls kände igen mina egna uttalanden, trots att jag sa till reportern att hon försöker göra en konflikt där ingen konflikt finns. Men ibland får man finna sig. Enligt Sundsvalls Tidningen har jag alls inte emot reklam i kyrkorna. Så vad tycker jag egentligen?
I båda fallen har jag svarat lika på frågorna, men vinklingarna är journalisternas. Det är de länsantikvariska myndigheterna som efter ansökan från pastoratet fattar beslut om vad som får finnas eller inte finnas. För min egen del kan jag mycket väl tänka mig en platta där pastoratet tackar försäkringsbolaget för att de fått tillbaka sina skulpturer. Stora rekalmblaffor kan jag inte tänka mig. Lämpligt utformad information i vapenhuset eller ute på en anslagstavla kan säkert också diskuteras.
+ Tony Guldbrandzén